Alan Watts lata mysticism

Men vad har Watts egentligen att säga? Vad är Vad, Watts?

Likt de andra ”mystiska expatriaterna” var Watts en profet för den eviga filosofin, och idén att vi kan – och till och med bör – söka vår andliga uppfyllelse utanför traditionella religiösa åtaganden och gemenskaper. Han sade om sig själv: ”Sedan fyrtiotvå års ålder har jag varit en frilansare, en rullande sten och en shaman, till skillnad från en apostoliskt erkänd präst”. Han predikade ”osäkerhetens visdom” – att inte hålla fast vid någon särskild religion. I likhet med de andra utflyttade var han en nomadprofet för vår uppryckta tidsålder. Liksom dem predikade han kroppens visdom, sexualitetens andlighet, psykedelikernas giltighet som en andlig teknik, den asiatiska visdomens överlägsenhet i förhållande till kristendomen och möjligheten att fly från historien genom att fokusera på ”det eviga nuet”.

Men hans huvudbudskap, som han upprepade om och om igen under hela sin karriär, var att det inte finns något separat jag, att det bara finns DET, Tao, Brahman, och du är ofrånkomligen en del av det, så slappna av och släpp taget, i stället för att försöka dra upp dig själv i dina andliga stövelskaftsremmar. En överansträngd andlig praktik kommer faktiskt bara att förstärka ditt ego. Du är redan perfekt, redan upplyst, du behöver inte göra eller förändra någonting. Det finns inget ”du”, bara DET.

Han uttryckte denna radikala Zen-synpunkt när han träffade Huxley, Heard och Isherwood i sällskap med deras guru Swami Prabhavananda:

”Men det här är löjligt”, invände Swami. ’Det går ut på att säga att en vanlig okunnig och vilseledd person är lika bra, eller lika förverkligad, som en avancerad yogi’. ’Exakt,’ sade jag. ’Och vilken avancerad yogi skulle förneka det? Ser han inte Brahman överallt och i alla människor, alla varelser?” ”Du säger”, sade swamin, ”att du själv, eller vilken annan person som helst, kan inse att du är Brahman precis som du är, utan någon som helst andlig ansträngning eller disciplin!”. ’Precis så. När allt kommer omkring är just ens eget icke-insiktsgivande i sin tur också Brahman. Enligt din egen doktrin, vad finns det mer, vad är mer verkligt än Brahman?”

Swamien replikerade att om Watts verkligen var upplyst skulle han inte känna något lidande, inte ens en gnutta. Watts, som motstod lusten att nypa Swamien, tystnade. Men detta förblev hans centrala idé, och den hade ett stort inflytande på Jack Kerouacs och andras ”beat zen”, och sedan på 1960-talets antinomiska blomsterbarn. Följ med, följ din naturs lag, var sann mot den du är, du är vacker.

Vad är värdet av denna idé?

Det är sant att buddhismen, och särskilt zenbuddhismen, lär ut att vi är perfekta precis som vi är, vi har bara glömt bort vår sanna natur. Vi finner denna glädjefyllda lära i många mystiska traditioner – hos Platon, hos Thomas Traherne, hos Rumi. Man finner den ofta uttryckt genom metaforen om en prins eller arvinge som glömmer sitt naturliga arv och går och tigger för småpengar utanför sitt palats, som i Hakuins zen-sång:

Från början är alla varelser Buddha.

Likt vatten och is, utan vatten ingen is, utanför oss inga Buddhor.

Hur nära sanningen, men hur långt vi söker.

Likt en i vatten som ropar: ”Jag törstar!”

Likt sonen till en rik man som vandrar fattig på denna jord cirklar vi oändligt runt de sex världarna…

Nirvana visas öppet för våra ögon.

Denna jord där vi står är det rena lotuslandet!

Och just den här kroppen, Buddhas kropp.

Intuitionen om att vi har en oförstörbar och ovärderlig juvel av kärleksfull visdom inom oss, som också är universums natur, kan vara otroligt inspirerande och helande, särskilt om vi är benägna till ängslig låg självkänsla. Det är precis vad jag kände under och efter min nära-döden-upplevelse – jag vaknade upp från en mardröm om mitt egos trasighet och förruttnelse och insåg hur välsignade vi alla naturligt är. Jag kände en otrolig lätthet och glädje över tillvaron. Jag upprepade för mig själv ett mantra: ”Inget att förändra, inget att förbättra, ingen att imponera på, inget att vinna, inget att förlora, ingenstans att ta vägen”, och så vidare. Jag vilade bara i trädgården inom mig.

Hur som helst är det svårt att stanna kvar i den insikten, utan övning. I mitt eget fall varade den andliga höjdpunkten några veckor, sedan kom de gamla neurotiska vanorna tillbaka med råge. Jag insåg att jag behövde öva, systematiskt, för att rensa ut de gamla vanorna och låta mitt hjärta öppnas. Det var därför jag började med KBT, gammal grekisk filosofi och buddhism.